Men idag var det dags.

Hade som sagt var ingen aning. Min kusin frågade mig i fredags om vi skulle vara med på måndag och jag svarade självsäkert nej det. Tror jag inte alls.

Men fel hade jag såg själv trailern på lördagen.

Är ett jobbigt och sitta och se på programmet. Dels för att man inte gillar att se sig själv.

Men programmet drar upp känslor och tankar som är jobbiga. 

Är ju jobbigt allt som vi gått igenom och fortfarande går igenom.

Ibland glömmer man bort och tror att alla lever som vi. 

Men självklart är det inte på det sättet.

Ständig oro över hur ens barn mår, vad som ska hända längre fram i deras liv. Se dem ha ont, lida av biverkningar av medicinerna. Vara ledsna oroliga, Lida av ångest osv.

Sedan att vi föräldrar lider av ständig sömnbrist ska vi inte tala om.

Perioder som i somras när vi var på semester var underbart. En flykt från vår vardag. Tyvärr kan vi inte fly utan vi bara måste fixa det som dyker upp.

Ett liv man inte önskar ngn att behöva leva💖💖